Kom Igen Linnea

Nu händer det igen. Tredje gången gillt.
Jag byter blogg. Men den här gången lämnar jag blogg.se till förmån för bloggerska.se.
Det känns lite mer personligt, det känns mer jag. Jag gillar't helt enkelt.
Jag har redan smygstartat lite där. Bott in mig lite sådär.
Välkommen du med.

/Linnea Eleonor.

Goder dagens.
En grå och regning dag i Uddevalla. Jag ska göra chokladbollar senare har jag bestämt mig för.

Annars sitter jag mest här och hänger. Försöker få tummen ur. Lata jag.
Men det är söndag och det är faktiskt en dag då jag unnar mig själv att få vara lat.

Ikväll blir det nog bakad potatis med nån god röra, chokladbollar och Harry Potter-film.
Visst låter det härligt? Well, that´s my style..

Tänkte bara informera om att idag har jag haft en precis lika inspirerande och givande dag som vanligt.

Thank GOD it´s fredagsmysdax!
Efter en lugnare dag inom vården känns det som en peeeerfeeeekt fredag för just fredagsmys.
Vädret hjälper också till, tack vädret. Yeeeah, fredaaaagsmyyys!!

Jepp. Fredagsmys blir det idag. Det blir god mat, det blir fnall (alltså onyttigheter som typ snacks och godis), det blir film, det blir fredag, det blir mys! Fredagsmys!
Ojoj, nu får jag nog ta och sansa mig. Men det liksom kastade sig på mig, fredagsmyslusten.

Det är nog alla tokgamlingar som smittat av sig lite tokighet.

Blöh. Idag känner jag verkligen att jag jobbat inom vården. Den där tunga, slitsamma och stressiga vården som så många pratar om. Personalbrist. Det hemska är att när det är personalbrist så blir det brister i det mesta. Säkerhet t.ex. Hade det hänt något allvarligt idag (utöver det som hände) så hade vi inte varit personal nog att kunna handskas med det. Det är en rätt läskig tanke. Gamlingarna lever i ovisshet och bäst är väl kanske det, eller ja, de vet ju att det är dåkigt med personal, menalla förstår nog inte att det leder till större faror än att vi kommer tio minuter sent med elvakaffet. Jag har haft en kvarts rast på nio timmar och jag känner mig lite overklig. Slutade vid fyra men det tar liksom en stund att varva ner. Är lite mosig i hjärnan.
Och plötsligt blev jag så HIMLA sugen på youghurt.

Har precis kommit hem från Överby. Vi åt på MAX. Det finns få saker som gör mig så glad som att få äta på MAX. MAX är bäst. Apan tyckte att jag skulle bli den nya MAX-tjejen, ungefär som Gina Tricot-tjejen. Jag undrar hur man gör då?

Nu ska det bli mys. Imorgon jobbar jag till fyra. Lite pengar till kassan är alltid bra.

En intressant sak hände ju faktiskt häromdan. Jag försökte stå emot mitt godissug och slog till på torkade päron istället (fastän vi alla vet att frukt INTE är godis). Öppnade förpackningen och skulle just börja mumsa när jag upptäckte att alla de små ihopskrumpna päronen påminde mig om något...

Ojoj. Jag känner mig så oinspirerad.
Vädret utanför känner sig nog väldigt insiprerat däremot.
Nyss sken solen och det var vacker höstdag ute. Nu är det mörkt som på natten och åska.
Åska i Oktober. Hum.
Nu kom det hagel också!
Wow.
Och nu är himlen blå.

Ja, jag har jobbat på det här inlägget i ca en kvart nu och det verkar inte bli mer spännande än såhär.

Jag vet inte riktigt om jag är normal eller inte när det kommer till drömmar. Jag drömmer så galet galet och galet intensivt. Apan drömmer mardrömmar några gånger om året, jag kan drömma mardrömmar några gånger i veckan. Oftast handlar drömmarna om att jag blir jagad av någon/något. Fast den senaste tiden har jag kunnat styra min mardrömmar. När det blir läskigt så tänker jag inne i drömmen att det är en dröm och att det är jag som bestämmer. Så bestämmer jag att det som är läskigt i drömmen ska försvinna, så gör de det. Det är nästan mer scary än själva drömmen. Men väldigt skönt att känna att man har kontroll över något. Lite ironiskt bara att det är just drömmar... Hum.

Taaadaaa. Nu trodde ni nog att jag gått och avlidit. Men nejdå. Jag är frisk nu. Som en nötkärna (med lite snor på). Jag har flängt runt och haft det bra de senaste dagarna så bloggen har jag likosm inte riktigt tänkt på. Men nu känns det som att den gamla vanliga vardagen lägger sig till rätta igen.

Har premiärsovit mitt fina rum i fredags och det var najs. Som att sova i en gräddbakelse ungefär. Och på tal om gräddbakelse, idag ska jag fika med Carolina. Det ska också bli najs. Klockan tolv ska vi sammanstråla på Yerba.

För övrigt är allt bra som sagt. Jag har inte så mycket mer att förtälja om nu.
Baj baj.

Jag tänkte berätta något som tyngt mig en ganska lång tid och som jag inte riktigt har vetat hur jag ska säga. Nu känner jag dock att det inte håller längre jag måste komma ut med det här för att kunna gå vidare.
Jag och min kropp ska skiljas.
Jag har funderat på detta ett tag och den senaste veckan har droppen runnit över bägaren så att säga. Kärleken har väl helt enkelt tagit slut. Det finns ingen vardagsromantik ens och jag känner att vi inte längre kan göra varandra glada. Den senaste veckan har vi varit i några hetsiga disskusioner då jag bett min kropp friskna till med den vill inte lyssna på detta utan vi har valt att gå skilda vägar. Jag går vidare mot ett friskt liv med en frisk kropp, satsar på att kunna ta över kanske någon friidrottare alternativt någon supermodells kropp. Det är bara att höra av sig. Jag ligger här och väntar så länge.
Sjuk. Och jävlig.

En förkylning, en trasig hals, 123 hostattacker, 2 liter snor, två ögoninflammationer och en lingonvecka senare. Halleluja att man håller på att ta sig levande ur den här pärsen. Jag är fortfarande rödögd och snorig och öm i halsen, men jag börjar se ljuset i tunnelns slut så att säga. Det var tamejtusan en rackare till seg förkylning detta. Jaja.

Jag är ganska så uttråkad skulle man kunna säga, Apan är också sjuk så det är inget actionladdat hem vi har för tillfället. Dagarna har sett ut typ såhär: vi väcks av mitt morgonkrax då nattens slem ska stötas upp, därefter är det frukost, något som jag egentligen inte behövde efter mitt morgonkrax. Efter det är det tillbaka till sängen och börja dagens sängmaraton. Först ser vi Rockos Moderna Liv, sen väljer vi något från kanal5's webb-tv, typ Boston Tea Party, sen kan även Outsiders stå på schemat. Sen är det dags för film, jag blir godissugen och äter glass eller godis. Sen är det film igen. Sen kanske Weeds. Sen somnar jag. Apan kollar på något mer och så börjar det om.
 Med andra ord är det snart dags att välja något ur Kanal5's webb-TV utbud. Undrar vad det blir idag? Eller ska jag bryta våra mönster och tvinga Apan att kolla ett "Make Me A Supermodel" med mig?

HumHum.

Nu har förkylningen slagit till från tre håll. Ont i hlasen, hosta och snor. Iallafall ingen feber. Känner mig ganska pigg i kroppen, men huvudet är lite tungt av snor. Men jag är så rastlös så jag får ett utspel snart. Så kanske hittar jag på något idag. Fast vädret är verkligen skitkasst. Igår låg jag mest ner och åt godis och kollade på massa såpor. Precis som resten av veckan med nadra ord... Gode gud, gör mig frisk!

Nu vill jag klippa mig. Kanske något sånt här?

Frågan är om jag fortfarnda har attityden?


Men fräsch var jag, det vet jag. Det har dom sagt!



Det får nog bli till att boka tid hos frisören!

Nu är jag förbannad. Var helt säker på att jag var på bättringsvägen men nej då. Vaknade upp med gröt i halsen. Gröt gjord på småspik. Aaaargh. Smärta och frustration, jag vill inte vara sjuk! Jag vill göra massa saker. Men det fina med dator och internet är ju att man kan göra det ändå. Så nu ska jag kolla någon ny modellsåpa, sedan ska jag göra lite research i högskolans värld. Det ni. Det hoppas jag blir mer givande än de senaste två dagarna varit.

Jag tror att jag har svettats ut min sjukdom nu. Jag har nog svettats mer än en liter de senaste tre timmarna, och nu mår jag så himla mycket bättre! Det ska firas med glass och kanske någon tidning om det finns någon som faller fröken i smaken. Drar med mig Apan också. Eller ja, han ville inte låta mig gå ensam ifall jag skulle få "dåndimpen" på vägen dit. Sanningen är att det bara är han som brukar få dåndimpen... (för att göra en lång historia kort så reste sig Apan upp för fort en gång och svimmade ner i vårat vardagsrum. ganska rädd blev jag. men oj va roligt det var ändå, det gick ju bra!)
Men, dåndimpar bäst som dåndimpar sist!

Något som är väldigt trist är att förlora vänner. Bara sedan i somras har jag förlorat en vän. Fast jag kan ärligt känna att vid närmare eftertanke så var vi nog inte så bra vänner som jag trodde att vi var. Vi kom varandra aldrig särskilt nära, fast vi umgåtts i flera år. Jag känner att problemet har varit att vi aldrig pratat allvar med varandra, vi har aldrig pratat mycket om viktiga saker, öppnat oss för varandra. Jag vet inte varför vi inte gjort det, vi har väl varit lika kassa på det båda två antagligen. Sen kan jag känna att jag ytterst sällan har fått någon uppskattning av denna personen. Ibland är det ju kul att få höra att man är omtyckt såklart. Eller bara få ett sms med en undran om hur man mår. Men sånt händer inte, och då blir jag nästan lite pissed off och tycker att då kan det vara. Jag har ändå andra vänner som iallafall verkar som att de bryr sig om mig. Så då ger jag all min kärlek till dessa istället.

Sen händer det också att man vinner nya vänner och det har jag också gjort under sommaren! Carolina jobbade med mig på Ryttaren och jag kände med en gång att vi kom överens och kunde ha kul ihop. Carolina gick teater på Sinclair när jag gick där, men då pratade vi minsann aldrig med varandra. Nu pluggar hon i Skara så dit ska jag åka och hälsa på någon helg som inte ligger allt för långt bort. Då blir det party, senaste vi partade var så himla kul så jag hoppas på en repris.

Jag ska även dra mig till Borås och hälsa på Lisa! Lisa ska bli bibliotekarie och hålla till i Borås de närmsta tre åren, så klart man måste komma och se hur hon har det. Väckte mitt Lisabehov till liv i helgen då vi träffades för första gången på jäääättelänge, så nu saknar jag Lisa som bara den. Så snart så blir det Borås!

Kontentan av detta blev "you win some and you lose some". Och så är det med det.

Nu har jag surfat på Iprenvågen i lite mer än tolv timmar. Inga feberdrömmar, bara ganska mycket svett och en lätt huvudvärk. Men det känns som att jag snart ska vara fit for fight igen...

Och så tekinkens under alltså. Att man är krasslig betyder ju inte längre att man kan inte skulle kunna konsumera.
Nej nej. Här kan man sitta och klicka hem både det ena och det andra. Fick ett schysst erbjudande av H&M. 25% på dyraste varan och 10% på hela beställningen. Så nu shoppar jag byxor.
Har redan ett par av dessa som är svarta, så nu blir det gråa också.

Jag har feber. Oh my god i'm gonna die. 38.0.
Har jag inte bloggat inom tre dygn så storma lägenheten för då har jag nog förätit mig på glass och självömkan.

Det har under dagen gått upp för mig att jag är sjuk på riktigt och det är väldigt, väldigt trist för jag är sällan sjuk på riktigt. Men nu står febern runt hörnet och halsontet har molat hela dagen. Så jäääääääääääkla tråkigt!
Jag orkar inte sitta upp mer... måste.. lägga.. mig. snor.

Jag har ju som sagt var nördat in på Project Runway och blivit en liten modenörd.
Bland det roligaste jag vet är att spana in olika kollektioner. Ja jösses.
Couldn't see that coming!

Anledningen till denna nya hobby är Christian Siriano. Jag ääääääälskar Christian Siriano. Han var vinnaren av Project Runway's fjärde säsong och han är grymmast i världen. 21 år gammal och så mycket talang så mina tånaglar krullar sig av avundsjuka. Jag önskar verkligen att jag kunde vara lika grym och FIERCE som han är på att designa. Helt otroligt.
Så en liten smygdröm jag har är att någon dag kanske kunna äga ett plagg som Christian ligger bakom. Han är verkligen någon att avundas för han är inte bara duktig, han har personlighet också. Överallt!
Fierce, fierce, fierce!
Här är hans kollektion som han vann med. Mmmmmm.

Jag är så bitter, så bitter, så bitter för jag har gått och blivit krasslig. Det är tamejtusan det sista jag behöver nu när jag väl börjat kravla mig ur latträsket (igår kände jag mig jätterastlös, på jobbet!). Då ska man behöva ligga och vila och krya på sig. Jag vet faktiskt inte hur det kommer bli med det. Förr så hade det ju känts fantastiskt skönt att kunna få ligga under täcket med gott samvete, men nu känns det bara tråkigt. Har ju legat där hela natten.

Det blir nog ut och aotchtjickabama istället!

I helgen har jag tuffat till mig lite och slagit till på ett par kängor. För gamla goda tiders skull som Mattie sa. Jag har töntat ner mig lite det senaste så jag tyckte att ett par kängor skulle sitta fint. Att de är snyggast i världen gör ju inte saken sämre heller. På Bianco spanade jag in snyggingarna och fick punga ut exakt 800 riksdaler för att snöra fast dem på min fot.
Damn jag är nöjd.



De är i vintageläder så därför blir det som en grå hinna på dem, men då tar man bara en trasa och polerar dem så blir de svarta igen. Det gråa är som ett skydd över dem. Här på bilden är de ganska mycket gråare än IRL, men still so fresh.

"Sånt är livet nu! Förlåt om jag är bitter å synisk men du vet hur det kan va?
Jag vill ha det som du, fast jag vet att du tänker likadant ibland och vill
ha det som jag.
Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver
å nånstans har man iallafall kommit dit man vet vad man behöver!

Å jag försöker å hålla mig vid ytan allt jag kan, fast topparna är högre nu,
å dalarna är djupare sen elden försvann, som du vet?"

Elden - Lars winnerbäck

Jag antar att jag håller på att gå igenom någon slags förändring och jag har länge känt att det varit nödvändigt, men jag har skjutit på det. Ja, för att jag är lat då. Men nu känns det som att bollen är i rullning och jag känner mig redan som en bättre människa. För det är ju såklart mitt mål, att bli så bra jag kan, på alla sätt. Det är inte alla som känner det behovet och jag trodde absolut att jag var en utav dem. Men nu är jag så himla trött på att vara latmask så nu får det vara nog. När jag känner efter är jag jätteambitiös, jag har bara svårt för att ge det ett uttryck. Jag vet inte vilken kanal jag ska välja och detta har varit så frustrerande så jag har helt enkelt valt att hålla mina drömmar inne helt och hållet. På nåt sätt har också mitt självfötroende försvunnit då med. Nu när jag bestämt mig för att ta tag i detta, och komma ut här i bloggen så känns det redan bättre. Jag känner för första gången på väldigt länge att jag är jäkligt bra. Jag inte bara säger det, jag KÄNNER det. Och det är så härligt så det ger jag mig inte ens på att beskriva. Det är en lättnad.

Idag ska jag ha en ledig dag, ha det bra och fundera vidare.

Mina bekvämaste trosor har börjat trilskas och åker upp och in mellan skinkorna.
Frågan är om det är för att rumpan blivit större eller om det är för att rumpan blivit mindre?

Nu tror jag att jag har samlat mig. Jag har funderat en del, och kommit fram till en del.

Det finns en anledning till att jag sitter här och skriver. Det är för att jag gillar att skriva, jag älskar att skriva! Sen jag slutade skolan kände jag att jag verkligen saknade att skriva, där för började jag blogga.
Men på vägen har jag glömt bort varför jag började. Det här har mest blivit en dagbok där jag maler på om vad jag gör dagarna i ända (vilket inte har varit så mycket) och inte ett ställe för mig att göra mig av med mitt kli i fingrarna. För det jag vill skriva om är känslor och tankar. Mina känslor och tankar med mina ord. För det här är mer än en blogg för mig, här kan jag sätta ord på så mycket som jag inte kan i verkliga livet. Jag behöver ofta lite betänketid för att komma på vad jag vill få ur mig. Och så är jag lat. Jag är lat, lat, lat. Jag är lat när det gäller det mesta och det är faktiskt något jag verkligen kämpar med och ni kanske skrattar men det är inte särskilt lätt. Och inte kul heller. För jag är t.o.m lat när det gäller saker som att känna efter vad jag känner och tycker. På riktigt. Men det tror jag är en lathet som jag delar med väldigt många för jag är övertygad om att det finns väääldigt många, speciellt i min egen ålder, som inte orkar eller våga känna efter för det man upptäcker kanske är skitjobbigt. Man kanske upptäcker att man håller på med helt fel saker, att man är på helt fel plats och att det kommer vara jobbigt och omständigt att rätta till det. Då kan det hända att man skiter i det och bestämmer sig för att vara nöjd. Det är farligt.

Jag har känt efter och kommit fram till att jag måste börja våga. Alltså våga göra det jag vill. Jag kan inte låsa fast mig här för att Apan är här. För jag är rädd att jag ska förlora Apan om jag skulle åka iväg. Men jag vet att det inte är så för Apan har sagt det, och jag vet att jag kan lita på det. Apan är mitt enorma stöd, han har fått mig att inse allt detta och jag är honom evigt tacksam. Han är det bästa jag har och jag kan inte tänka mig mitt liv utan honom som en del i det. Han är mitt bollplank och den som hjälper mig att våga. Vissa saker ska jag våga tillsammans med honom, andra saker känner jag att jag behöver våga ensam. Vad vi och jag ska våga är inte helt klart än, och de vi smygplanerat får jag ta i ett eget inlägg. Men jag kan säga att jag vill plugga, jag vill bli jävligt bra på någonting och det lutar nog mot något inom journalistik eller design. Men jag känner redan nu att om jag ger mig in i nåt plugg, då ska jag bannemej bli riktigt skitbra på det.

Kontentan av det hela är att jag måste bli bättre på att vara ärlig mot mig själv och jag ser det som ett projekt jag har påbörjat nu. För det kommer ta ett tag för mina tankebanor har alltid gått på ett visst sätt och hjärnan är en omständig apparat som kan ta tid att ställa om. Men nu har jag tagit ett steg. Men jag har några kvar. Men det känns redan bättre.
Bloggen kommer hjälpa mig att reda ut mina snurriga tankar.