Kapitel två börjar här.
Nu tror jag att jag har samlat mig. Jag har funderat en del, och kommit fram till en del.
Det finns en anledning till att jag sitter här och skriver. Det är för att jag gillar att skriva, jag älskar att skriva! Sen jag slutade skolan kände jag att jag verkligen saknade att skriva, där för började jag blogga.
Men på vägen har jag glömt bort varför jag började. Det här har mest blivit en dagbok där jag maler på om vad jag gör dagarna i ända (vilket inte har varit så mycket) och inte ett ställe för mig att göra mig av med mitt kli i fingrarna. För det jag vill skriva om är känslor och tankar. Mina känslor och tankar med mina ord. För det här är mer än en blogg för mig, här kan jag sätta ord på så mycket som jag inte kan i verkliga livet. Jag behöver ofta lite betänketid för att komma på vad jag vill få ur mig. Och så är jag lat. Jag är lat, lat, lat. Jag är lat när det gäller det mesta och det är faktiskt något jag verkligen kämpar med och ni kanske skrattar men det är inte särskilt lätt. Och inte kul heller. För jag är t.o.m lat när det gäller saker som att känna efter vad jag känner och tycker. På riktigt. Men det tror jag är en lathet som jag delar med väldigt många för jag är övertygad om att det finns väääldigt många, speciellt i min egen ålder, som inte orkar eller våga känna efter för det man upptäcker kanske är skitjobbigt. Man kanske upptäcker att man håller på med helt fel saker, att man är på helt fel plats och att det kommer vara jobbigt och omständigt att rätta till det. Då kan det hända att man skiter i det och bestämmer sig för att vara nöjd. Det är farligt.
Jag har känt efter och kommit fram till att jag måste börja våga. Alltså våga göra det jag vill. Jag kan inte låsa fast mig här för att Apan är här. För jag är rädd att jag ska förlora Apan om jag skulle åka iväg. Men jag vet att det inte är så för Apan har sagt det, och jag vet att jag kan lita på det. Apan är mitt enorma stöd, han har fått mig att inse allt detta och jag är honom evigt tacksam. Han är det bästa jag har och jag kan inte tänka mig mitt liv utan honom som en del i det. Han är mitt bollplank och den som hjälper mig att våga. Vissa saker ska jag våga tillsammans med honom, andra saker känner jag att jag behöver våga ensam. Vad vi och jag ska våga är inte helt klart än, och de vi smygplanerat får jag ta i ett eget inlägg. Men jag kan säga att jag vill plugga, jag vill bli jävligt bra på någonting och det lutar nog mot något inom journalistik eller design. Men jag känner redan nu att om jag ger mig in i nåt plugg, då ska jag bannemej bli riktigt skitbra på det.
Kontentan av det hela är att jag måste bli bättre på att vara ärlig mot mig själv och jag ser det som ett projekt jag har påbörjat nu. För det kommer ta ett tag för mina tankebanor har alltid gått på ett visst sätt och hjärnan är en omständig apparat som kan ta tid att ställa om. Men nu har jag tagit ett steg. Men jag har några kvar. Men det känns redan bättre.
Bloggen kommer hjälpa mig att reda ut mina snurriga tankar.
Det finns en anledning till att jag sitter här och skriver. Det är för att jag gillar att skriva, jag älskar att skriva! Sen jag slutade skolan kände jag att jag verkligen saknade att skriva, där för började jag blogga.
Men på vägen har jag glömt bort varför jag började. Det här har mest blivit en dagbok där jag maler på om vad jag gör dagarna i ända (vilket inte har varit så mycket) och inte ett ställe för mig att göra mig av med mitt kli i fingrarna. För det jag vill skriva om är känslor och tankar. Mina känslor och tankar med mina ord. För det här är mer än en blogg för mig, här kan jag sätta ord på så mycket som jag inte kan i verkliga livet. Jag behöver ofta lite betänketid för att komma på vad jag vill få ur mig. Och så är jag lat. Jag är lat, lat, lat. Jag är lat när det gäller det mesta och det är faktiskt något jag verkligen kämpar med och ni kanske skrattar men det är inte särskilt lätt. Och inte kul heller. För jag är t.o.m lat när det gäller saker som att känna efter vad jag känner och tycker. På riktigt. Men det tror jag är en lathet som jag delar med väldigt många för jag är övertygad om att det finns väääldigt många, speciellt i min egen ålder, som inte orkar eller våga känna efter för det man upptäcker kanske är skitjobbigt. Man kanske upptäcker att man håller på med helt fel saker, att man är på helt fel plats och att det kommer vara jobbigt och omständigt att rätta till det. Då kan det hända att man skiter i det och bestämmer sig för att vara nöjd. Det är farligt.
Jag har känt efter och kommit fram till att jag måste börja våga. Alltså våga göra det jag vill. Jag kan inte låsa fast mig här för att Apan är här. För jag är rädd att jag ska förlora Apan om jag skulle åka iväg. Men jag vet att det inte är så för Apan har sagt det, och jag vet att jag kan lita på det. Apan är mitt enorma stöd, han har fått mig att inse allt detta och jag är honom evigt tacksam. Han är det bästa jag har och jag kan inte tänka mig mitt liv utan honom som en del i det. Han är mitt bollplank och den som hjälper mig att våga. Vissa saker ska jag våga tillsammans med honom, andra saker känner jag att jag behöver våga ensam. Vad vi och jag ska våga är inte helt klart än, och de vi smygplanerat får jag ta i ett eget inlägg. Men jag kan säga att jag vill plugga, jag vill bli jävligt bra på någonting och det lutar nog mot något inom journalistik eller design. Men jag känner redan nu att om jag ger mig in i nåt plugg, då ska jag bannemej bli riktigt skitbra på det.
Kontentan av det hela är att jag måste bli bättre på att vara ärlig mot mig själv och jag ser det som ett projekt jag har påbörjat nu. För det kommer ta ett tag för mina tankebanor har alltid gått på ett visst sätt och hjärnan är en omständig apparat som kan ta tid att ställa om. Men nu har jag tagit ett steg. Men jag har några kvar. Men det känns redan bättre.
Bloggen kommer hjälpa mig att reda ut mina snurriga tankar.
Kommentarer
Trackback
